David andades in den friska morgonluften som blåste in under hjälmen han bar. Vägen han körde på var tom på bilar och människor. Det fanns inga tecken på liv eller rörelse den närmaste kilometern, förutom fåglarna som fritt flög omkring och sjöng sin muntra morgonsång. Dessvärre kunde han inte njuta av fåglarnas vackra stämmor, utan istället förstörde han det då han körde förbi i 70 km/h på sin moped med dess vassa skrällande ljud som ekade mellan husväggarna på hans högra sida. Minnen från kvällens fest upprepade sig i oönskade, grumliga bilder och ändå kom han inte riktigt fram till vad som hade hänt. Hur det hade kommit sig att han vaknat upp på ett hårt, kallt golv i någons toalett med en enorm huvudvärk. Han rynkade på pannan då han tänkte på det.
David kände sig som en idiot, en idiot som försöker vara någon han inte är, en som lever upp till andras förväntningar. Utan att han tänkte på det så knep han ihop händerna så hårt på styret så att hans händer blev vita och röda. Hur mycket han än ville så kunde han inte låta bli att tänka på vad hans föräldrar skulle tycka och tänka om honom, vad de skulle säga. Han försökte att inte tänka så mycket på det utan slappnade av lite med en djup suck. Sucken gjorde så att en imma la sig på hjälmens skärm, men han brydde sig inte om det. Så länge han kunde se vägen någorlunda bra så var det lugnt, imman skulle ändå vara borta om ett litet tag. Sakta började imman försvinna och vägen blev klarare och klarare, men det gjorde dessvärre inte så att David hann se bilen som just svängde ut framför honom. Det var som att någon hade skjutit ren eld in i bröstkorgen på honom, ändå fryste hans kropp till is och det blev omöjligt för honom att flytta handen till bromsen. Innan han ens hunnit blinka hör han ljudet av plåt, däck och plast som smäller samman. Och just som man tycker att tiden går alldeles för fort är det som att den saktar ner. Den saktar ner för att ge tid åt en att tänka, tänka på vad man har gjort i livet. Det var precis så det kändes för David när han flög av från mopeden. Allt kändes så overkligt, som en mardröm man inte kan vakna upp ur. Bilens tutande och ljudet från krocken upprepade sig om och om igen, som om hjärnan vägrade acceptera att gå vidare. Hur mycket man än vill så stannar inte tiden för en, den kan bara få en att tro att den går saktare eller fortare. Men när tiden har fått dra sin djupa suck går allt återigen så fort. David känner hur smärtan sprider sig från nacken och ut i kroppen, men det tog inte länge innan allt blev svart.

Erik lyfte sakta upp sitt huvud från ratten och det tutande oljudet slutade. Han tog sig försiktigt på pannan och kände något vått och kletigt, men tog snabbt bort handen då det sved till. Han tittade i backspegeln oc såg hur folk kom springandes. Någon öppnade hans bildörr och han hörde hur någon pratade med honom. Allt han hörde var ett mummel och skrik i bakgrunden, han tittade framåt och såg hur en moped låg krossad på marken och att människor hade samlats i en ring på asfalten. Han befarade det värsta och klev snabbt ut ur bilen, lite väl snabbt, och vinglade till. En äldre man tog emot honom och la Eriks arm över hans axel.
- Hur mår du? frågade mannen.
Erik svarade inte, istället försökte han se vad som hade hänt med den andra personen. Hans blick bytte objekt när han hörde tutande ljud. Fastän jorden snurrade och ljuden var nästan ohörbara, så förstod han att ambulans var på väg. Ambulansen stannade och människorna aktade på sig så att de fick göra sitt jobb. Det var först när de fått upp personen på båren som Erik kunde se vem det var. Det var ingen han kände igen, men det skar till i hjärtat då han fick se en så ung pojke med blodigt ansikte, och fruktansvärda skrapsår på armar och ben. Ögonen tårades, men han släppte inte blicken från pojken. Kanske om han höll kvar blicken tillräckligt länge vaknar pojken upp, kanske. Dörrarna till ambulansen stängdes och Erik kände hur mannen släppte taget om honom och hur någon annan tog tag i honom.
- Följ med mig, sa en lugn manlig röst.
Mannen ledde Erik fram till en ambulans och även han fördes iväg. Inne i ambulansen satte han sig på en bår och stirrade rakt fram. Någon vaddade honom på pannan, det sved lite men han sa inget. Han var så chockad, han kunde inte förstå vad som hade hänt. Det var inte fullständigt klart. Bilden på den blodiga pojken satt fast i huvudet på honom, var det hans fel? Levde han?

Telefonen ringde och Helena sprang så snabbt som möjligt till den för att svara. Hon hade inte kunnat somna på hela natten på grund av oron över att något hade hänt David. Aldrig i hela hans 15 år hade han varit borta så länge utan att ringa, och att han skulle på fest gjorde inte saken bättre. Helena visste inte hur hon skulle svara så det blev något mellan ett oroligt men strängt hallå. Besviken över att inte få höra Davids röst suckade hon, men för det försvann inte oron. Den växte bara starkare då hon hörde att det var från sjukhuset de ringde. Davids pappa, Peter, kom in i rummet och Helena vände sig om. Genast kunde han se att något var fel. Hon la på luren och försökte samtidigt hålla tillbaka tårarna som hon skulle prata.
- Det är David...han ligger på sjukhuset.
Helena såg oron i Peters ögon, men bröt fort ögonkontakten. Att se hennes man orolig skulle bara göra henne ännu mer oroligare och det skulle hon inte klara av.
Så snart som dem lugnat ner sig skyndade de sig till sjukhuset. När de var framme fick dem veta varför David förts till sjukhuset och att han var i behov av omdelebar operation. De fick vänta någon timme innan en läkare kom för att informera dem. Helena och Peter reste sig upp från stolarna och tittade på honom med förväntansfulla blickar. Läkaren skackade på huvudet och beklagade. Helenas ben orkade inte bära henne, hon föll ner mot golvet och lät tårarna falla. Peter satte sig på knäna bredvid och omfamnade henne. När han försökte säga något darrade hans röst så mycket så han lät bli. Vad skulle han säga? Han hade förlorat sitt enda barn. Peter tittade upp med rödsprängda ögon och såg en man med förband på pannan stå vid en öppen dörr. Mannen tittade medlidande på dem, torkade snabbt bort några tårar innan han mimade ordet "förlåt" och vände sig om och gick iväg. Peter blundade och ännu mer tårar rann nedför hans kind.