En tidig sommarmorgon ror Harald Hedberg ensam ut på Bergasjön. Han har klätt sig i sin finaste kavaj, den han bar hösten år 1988, dagen då han friade till Sofia Eklund. Trettiofem år var han då och ända sedan dess, i lite mer än tjugo år, har han levt med obotlig hjärtesorg.

Längre än såhär orkar han inte. Den grymma tiden närmar sig ett slut i botten av sjön. En hög med stenar ligger i ekans mitt. Han tar dem en efter en och fyller fickorna på både kavajen och byxorna. Myggorna surrar vilt kring Harald och många har satt sig tillrätta där de kan komma åt huden på honom. Det sticker till lite varstans på kroppen, men Harald bryr sig inte. De kan gott glädja sig på hans blod denna morgon, han kommer inte att behöva det länge till.

Alla stenar får inte plats, men de han har lyckats få på sig räcker gott och väl. Med vingliga ben reser han sig upp i båten. Vattnet som legat stilla ett bra tag blir oroligt och små vågor formas på den mörkgröna ytan. Ett par av solens strålar har börjat tränga sig igenom granbarren och han tar detta som en signal att det är dags. Han trycker ifrån med foten, båten glider ifrån en bit och vattnet omsluter honom med ens. Allt som finns kvar är bruset av luftbubblor.

Harald sjunker med lätthet in i mörkret tills fötterna träffar botten. Han låter sitt sista andetag fly från randen av hans läppar. När bubblorna har försvunnit och vattnet har stillat så öppnar han ögonen. Det är inte mycket han ser. Bilden är oklar. Det är mörkt. Ovanför flyter skepnaden av en ensam eka och Harald ägnar en sista tanke åt ägaren, och hoppas att han inte får det alltför svårt att driva in den till land igen. När Harald tittar framför sig igen så ser han en skugga som tidigare inte fanns där. När han fokuserar blicken så märker han till sin stora förvåning att det är en gädda som svävar framför honom i ögonhöjd. Alldeles stilla. Orörlig. Tills dess att munnen på odjuret öppnas och stängs ett par gånger. Därefter börjar den långsamt simma mot Harald. Med fascination ser han på fisken när den glider förbi honom och hur den förvandlas till en skugga innan den försvinner in i mörkret. Då kommer kramperna.

Allt gick som planerat om man bortser från att han mitt i allt började närma sig ytan igen. Han var lättare av någon anledning och eftersom det inte längre verkade finnas något som höll honom kvar, så tog snart den lilla överlevnadsinstinkten som fortfarande existerade över och han simmade snabbt upp mot ytan.

Samtidigt som luften rusar tillbaka in i hans lungor, försöker han klumpigt gripa tag kanten på ekan. På ett eller annat sätt lyckas han även ta sig över den och landar utmattad på den blöta träbotten. Besvikelsen av misslyckandet sköljer sig över honom och tanken om han någonsin kan göra någonting rätt passerar honom. Han känner med händerna efter kavajen, stoppar in de i fickorna och märker att det har gått hål på dem. Han reser sig upp för att se med egna ögon om detta verkligen kan vara sant. Han kollar innerfickorna och byxfickorna. Hål. Det är hål på varenda jävel. Det uppdagas snart för honom vad som hänt.

Gäddan i vattnet.