Svarta ringar under ögonen. Darriga fingrar. Huvudvärken dunkar i samma takt som de ihåliga men tunga trumslagen gör i låten. Plektrumets slag mot basens tjocka strängar får fönstrena i källaren att skaka. Den hesa rösten vrålar för full hals, så att den studsar mellan de gråa cementväggarna. I hörnet står en obäddad säng som ser väldigt lockande ut, hur smutsig den än är, men det finns inte tid att sova. Inte nu.
I ett annat hörn, mittemot sängen, står ett skitigt bord och en lika skitig stol med metallben och plastsits. Han sätter sig på stolen och låter sina darriga händer söka igenom den svarta läderjackans fickor. Snart hittar han det han söker och slänger upp en liten påse fylld med vitt pulver på bordet. Armbågarna placerar han på bordet och låter händerna dra igenom ansiktet. Han vilar pannan mot de knäppta händerna innan han bestämt tar tag i påsen och öppnar den. Försiktigt och vant häller han ut innehållet på bordet för att sedan, med hjälp av en pappersbit, göra en rak linje. Han sätter ett finger mot den högra näsborren medan han sänker huvudet mot bordet. Han böjer sig sedan tillbaka och gnuggar lite runt näsan. Han lutar sig bakåt då ögonen börjar tåras. Sedan reser han sig hastigt upp och lämnar källarens tomhet. Natten är ung och han har jobb att göra.

Hennes ögon skannar snabbt igenom orden på pappret. Hjärtat bultar snabbt inne i bröstkorgen. Hennes skakiga hand söker sig fram till kaffekoppen samtidigt som hon fortsätter läsa. Hon sippar på det nu nästan kalla kaffet och ställer ner koppen igen. Hon kommer på att hon måste söka fram den där rapporten innan nästa vecka. Golvet måste dammsugas, Laila ska till tandläkaren snart… Hon kommer på sig själv med att ha tänkt på annat medan hon läst och måste därför läsa om flera meningar. Hon suckar.
- Mamma.
Hon knöt näven. Hur skulle hon någonsin kunna bli klar med det här när hon aldrig får lugn och ro. Hon tittade upp från pappret och sedan på sin dotter, som stod vid köksbordets andra sida.
- Vad är det? svarade hon trött samtidigt som hon försökte att inte låta irriterad.
- Jag ritade en teckning till dig på skolan idag.
Laila la bilden på köksbordet framför hennes mamma.
- Jaså? sa hon i ett nytt försök att låta imponerad.
Hon sneglade snabbt på teckningen.
- Jättefin. Jag hänger upp den på kylskåpet senare, sa hon med en kort ton.
Hon tittade upp mot dottern.
- Visst går du nu så att mamma får jobba i fred?
- Jo, svarade Laila och tittade ner på golvet.
När hon gått suckade mamman och fortsatte där hon blivit avbruten.

Snart är det vinter. Det kommer att bli tuffare än det varit förut. Åldern börjar ta sig. Kläderna är inte som de varit förut, om kläder är vad man kan kalla det. Han tar en klunk ur flaskan samtidigt som han tittar på människorna som går in och ut ur affärerna. De stressar för mycket, tycker han. Han undrar vart han ska sova ikväll, en natt till på bänken skulle väl inte skada? Sedan måste han hitta ett varmare ställe. Han kliar sig lite på hakan som ett stort grått skägg döljer. Han tar en klunk till ur flaskan och känner hur kylan i kroppen sakta försvinner allt eftersom. Han tittar på den svarta halvfulla plastsäcken som står bredvid honom. Kanske ska gå och leta lite fler burkar innan någon annan hinner före honom. Det är nog lika bra det. Han reser sig sakta upp från bänken och vinglar till lite. Jädra fullgubbe, tänker han innan han tar tag i påsen och hasar sig därifrån.

Han tittar upp mot den gråtonade himlen. En kall vattendroppe landar på hans kind. Irriterat torkar han bort den och känner snart hur fler droppar faller mot hans hår. Han suckar och bestämmer sig för att söka skydd inne i ett café. Han småspringer mot ett café han aldrig varit in till, och när han öppnar trädörren plingar det till ovanför honom. Inne i caféet är det varmt och mysigt, en känsla av välkomnad omger hans kyliga kropp. Han ser sig omkring, det är inte mycket folk. Skönt, tycker han.
Han tar dagens tidning från ett tidningsställ och sätter sig på en stol vid disken. Han slår upp tidningen och bläddrar igenom den samtidigt som han läser huvudrubrikerna. Han stannar på en rubrik där det står ”Äldre kvinna brutalt misshandlad och rånad”. Det skuttar till inne i bröstkorgen och minnen från gårdagskvällen visar sig. De är suddiga och osammanhängande, men han vet vad som har hänt. Snabbt bläddrar han förbi sidan och läser istället serierna.
Dörren plingar till och för en sekund kan man höra regnet ösa ner mot marken utanför, så fort dörren stängts blir det tyst och det enda man hör är lite smattrande mot taket. Det är en äldre gubbe som stigit in. Han svär när han tar av sig baskern och försöker skaka ur vattnet. Gubben sätter sig en stol ifrån honom, han tittar runt efter personal, till slut ser han en ringklocka på disken. Han plingar några gånger på den och snart dyker en blondhårig tjej upp. Genast fångar hennes leende hans uppmärksamhet. Han sneglar bort från tidningen och tittar på henne. Hon har något omkring sig som får honom att känna sig som en helt ny människa.
- Vilken tid det tog, fräste gubben när han fick syn på henne.
- Ursäkta mig så mycket… Men nu är jag här, vad är det ni vill ha?
- En kaffe, och gör den inte så jäkla stark som ni ungdomar alltid annars lyckas med!
Tjejen bara log, ingen irriterad blick eller suck. Ingenting. Utan hon gjorde som han sa och gick och hällde upp färskt kaffe i en mörkblå kopp. Sedan tog hon ett fat som hon satte en rosa servett över och kanelbulle i mitten.
- Varsågod, sa hon och la koppen och fatet på disken.
Gubben tittar på fatet med bullen.
- Jag har inte beställt det här, fräser han och tittar argt på tjejen.
- Det får ni eftersom ni fick vänta.
- Du tror det är okej att låta kunderna vänta och sedan ge dem fika som ursäkt. Nä då, jag ska minsann inte se förbi det här.
Med dem orden tog han koppen och reste sig upp, men snabbt vände sig om och tog fatet också. Han tittade på den blonda tjejen och fnyste till innan han gick och satte sig vid ett bord. Oerhört förvånad tittar han på tjejen som inte gett en enda blick mot den spydiga gubben, utan istället varit trevlig och bjudit honom på en bulla. Själv hade han stått och käftat emot gubbjäveln och sedan hällt kaffe över skallen på honom. Men inte hon.
- Hejsan. Ville du ha något?
Han tittade på henne, rakt in i hennes kristallblåa ögon. Det var något i henne som fick honom att känna skuld, skuld för att han var en sådan skitstövel.
- Nä, bara en kaffe, svarade han och rätade till sig i stolen.
- En kaffe, upprepade hon och gick sedan iväg.
När hon kom tillbaka med kaffet satte hon det på disken framför honom.
- Varsågod, sa hon och log.
Han tog upp koppen och sippade lite från kanten, men fortsatte hela tiden hålla ögonkontakt med henne. När det såg ut som att hon skulle gå ställde han ner koppen.
- Hörredu, hur orkar du vara så trevlig mot skitgubbar som han?
Hon vände sig om och tittade på honom.
- Hur vet du att han är en skitstövel, han kanske bara har en dålig dag? sa hon och log hemlighetsfullt.
- Men… Det ser man ju bara liksom. Att han är…en sån där.
Perfekt, han kan inte få ett påstående att se dåligare ut.
Hon skrattade till lite.
- Varje människa är sin egen. Hurdana dem än väljer att vara, så väljer jag att möta dem med ett leende. Och det får mig att känna mig starkare, sa hon med en viss stolthet i tonen.
Det kändes som att han satt och pratade med Jungru Maria. En viss irritation uppstod gentemot henne bara för att hon verkade så himla god rätt igenom, men samtidigt blev han fascinerad av det. Och det märktes. Hon sträckte fram sin hand.
- Nina.
- Mats.

Han suckar djupt och tittar på när ångan reser sig från varje andetag han tar. Han höjer den vänstra handen, som håller i flaskan, mot munnen och dricker några klunkar. Sedan ställer han ner den på bänken och harklar sig. När han just blivit av med förkylningen så är det en ny på gång. Han tittar på sin högra sida och ser att pojken kommer gående mot honom. Snabbt gömmer han flaskan och klistrar på ett svagt leende.
- Nämen hej, kommer du och hälsar på?
Pojken, som för någon månad sedan börjat tvåan, ler och nickar samtidigt som han sätter sig på bänken bredvid honom.
- Har du inte skola nu, grabben?
- Joo…, svarade pojken lite tveksamt. Men jag sa att jag skulle till tandläkaren.
- Varför det? Ska du inte det?
- Inte riktigt. Egentligen ville jag träffa dig för det var så längesen sist.
- Hm, ja. En vecka kan kännas lång ibland.
Han log.
- Mm. Vad har du gjort idag?
- Jag har suttit här.
- Har du bara suttit här? Hela dagen?
- Ja, ganska så.
Han kunde inte låta bli att skämmas lite.
- Men det är ju jättekallt. Fryser du inte?
- Nejdå, jag har ju filtar runt mig, ser du.
Pojken tittade intressant på hans filtar och hans påsar.
- Vad jobbar du med för nåt?
- Ehm…
Han tittar bort från pojken och suckar så att dubbelhakorna läggs på varandra en efter en.
- Om jag ska vara ärlig med dig så måste jag säga att jag inte har något jobb.
- Varför då?
- Det har nog bara råkat bli så. Dessutom är jag nog lite för gammal för att få ett jobb nu.
- Det tror jag inte.
Han suckar igen. Den lilla pojken tittar på honom, sedan tittar han ned på sina fötter som han gungar fram och tillbaka.
- När jag blir stor ska jag bli racerbilförare.
Pojken ler och det syns verkligen att bara tanken av det gör honom lycklig.
- Vad ville du bli när du var liten?
- Ja… Det var längesen jag var liten.
Han bläddrar igenom minnena som inte är så många, fast egentligen behöver han inte det eftersom han minns precis vad han ville bli när han var liten.
- Kock. Jag ville bli kock. Helst på en båt så att jag fick segla jorden runt.
Han log för sig själv. En gång var det nästan på väg att bli sant. Men han lät det sjunka ner i ett hav av sprit. Hans leende försvann.
- Jacob!
Pojken vände sig om då han hörde sitt namn.
- Oj, det är min syster. Jag måste nog gå.
Jacob reste sig upp från bänken och slängde ryggsäcken över axeln. Innan han gick vände han sig om igen och tittade på den sorgliga människan som satt kvar på den kalla bänken.
- Jag tror verkligen att du kan bli en kock. Du ser ut som en också.
Han tittade på pojken, glimten i ögat. Han väljer att sitta med en tråkig gammal man istället för att spela tv-spel och nu säger pojken att han tror på honom. Det måste väl betyda något?
- Hejdå.
Han ser då Jacob rusar iväg till systern.
- Hej Nina.
Hon rufsar till i hans hår. Hon undrar vad han hållit på med och vem han pratade med.
- Fabror Nils, svarar han.
Hon tar tag i Jacobs hand och ska gå därifrån. Nils väntar på att hon ska vända sig om och ge en arg menande blick som talar om att gamla gubbar inte ska prata med små åttaåringar. Hon vänder sig om, men istället ler hon nickar som en hälsning. Han ler tillbaks. Efter att dem gått försvinner hans leende och han tar tag i flaskan som han gömt undan för stunden. Han tittar irriterat på den, sedan vänder han flaskan upp och ner och ser på när vätskan rinner ut. Han slänger flaskan i säcken. Sedan sitter han där och stirrar rakt upp i himlen. Om han verkligen försöker… Det kanske skulle gå.

Pengarna är slut. Allt har väl gått till fikat man köpt de senaste veckorna. Som att det inte räckte med ett beroende. Nu har han Nina att tänka på hela tiden. Hon skänker verkligen den sortens lycka han sökt hela sitt liv. Hon har gjort så att han inte längre bara är ett tomt skal. Och det har fått honom att ta beslutet att han ska fixa sig. Måste bara fixa lite pengar en sista gång, så att han kan köpa lite mer kaffe och kanske även bjuda henne på fika. Fast i så fall så måste han göra det här, sista gången. Kokainet har gett honom högre självförtroende och han känner sig redo. Rödögd tar han tag i väskan och drar ut i natten. För en sista gång.

Poliser överallt. Hur många timmar är hon försenad, hon vågar inte ens kolla. Men det gör hon i alla fall och till sin fasa ser hon att mötet hon planerat i veckor börjar snart. Hon hinner om hon far nu. Mobilen, vart tusan är mobilen? Bara inte den blev stulen också. Gud, vilken tur, tänker hon när hon tar den från en hylla i köket. Polisen har redan fått den information de behöver så det gör nog ingenting om hon far. Snabbt knappar hon in numret till sin mamma. Många signaler går fram och känner stressen växa. Till slut svarar en trött röst. Hon biter sig i läppen, hon känner hur hon irriteras av att hennes mamma kan sova så sent in på förmiddagen.
- Hej, mamma.
Hon förklarar vad som hänt och att hon vill att hon ska komma och hämta upp Laila och föra henne till skolan. Först säger mamma ifrån och tycker att hon ska ta det lugnt och strunta i mötet, men när hon höjer rösten så orkar hon bara inte med.
- Anne, jag… Jag får väl göra som du säger då. Kan du åtminstone vänta där med henne tills jag kommer?
- Mamma, du vet att jag inte kan det.
Men de orden läggen hon på. Hon känner en klump i halsen och hur blodet pulserar i huvudet, men hon sväljer det, som hon alltid gjort. Hon går fram till sin dotter som står och pratar med en polis, hon tar sin dotter på axeln och Laila vänder sig om.
- Hördu, mormor kommer strax och hämtar dig. Jag måste skynda mig iväg på ett möte, men jag kommer hem så fort jag kan.
Laila tittar sin mamma i ögonen, hon känner att det svider i sina egna och vänder sig snabbt bort.
- Okej, får Laila fram.
Mamman tittar på sin dotter och tänker säga något men känner hur tiden tickar iväg. Istället stryker hon snabbt dotterns hår och går sedan snabbt därifrån.
Hon sätter sig i bilen och andas in. Om ändå Tony fortfarande varit vid liv så hade allt inte känts så svårt. Hon har inte tid att jobba så sent som hon gör och vara mamma samtidigt. Det funkar inte. Klumpen i halsen är stark, men hon är starkare. Hon blundar hårt och tar ett djupt andetag. Hon öppnar ögonen och andas ut, sedan startar hon bilen. Snabbt backar hon ut och kör iväg. Hon blir nog nästan femton minuter försenad, gasar hon lite till kanske hon hinner. Mobilen tar hon upp och slår numret till jobbet. Det tar två signaler innan någon svarar.
- Ja, hej. Det är Marianne. Du, nu ligger det till såhär att jag har haft inbrott i natt, men jag ska ändå försöka ta mig till mötet. Jag är på väg…
Ett ord till hinner hon inte säga. Hon tappar mobilen på sätet. Personen i luren hör när hon skriker och när bromsarna tar i. Det sista Marianne ser är två blåa ögon, sen försvinner de och bilen står still.

Ett par dagar efter rånet går han till caféet igen. Klockan som plingar varje gång han öppnar dörren låter nu bekant och trevligt. Förut har han alltid irriterat sig på den. Han känner sig rätt skakig och trött eftersom han hållit sig ren de senaste dagarna, men det är Ninas bländande leende och glittrande ögon som får honom att orka.
Han sätter sig vid disken och väntar på hjälp. En rund äldre man kommer fram och undrar vad han vill ha.
- Jobbar inte Nina idag? frågar Mats.
- Nej, hon har slutat.
- Slutat?
- Japp.
- Men varför?
- Jag vill inte hålla på och prata öppet om det, men jag har sett dig prata med henne och ni verkar vara goda vänner.
Han gjorde en paus.
- Har du läst tidningen om pojken som dog i trafikolyckan?
Mats funderade, han hade inte läst tidningen sedan inbrottet.
- Nej, det har jag inte.
- Det var hennes bror.
Mats tittade mannen i ögonen och såg hur hans ögon tårades, själv kände han också hur det sved till kring ögonen. Mannen tog en handduk och torkade kring ögonen.
- Begravningen är på lördag.
Mats kunde inte säga någonting, han bara reste sig upp och gick därifrån.

Han skulle bli bättre, han var på god väg. Han hade nyligen pantat sina burkar och flaskor som han samlat ett tag nu. I handen håller han pengarna som han just växlat ut. Pengarna hade han tänkt spara för att sedan köpa lite nya kläder, så att han kanske skulle kunna få ett jobb. Men nu, nu känns det inte lika viktigt längre. Bilden i tidningen på en pojke med blå ögon och ett leende som saknade tänder här och där får en att le, men ser man sedan bilden med den krockade bilen skär det i hjärtat. Han knyter sina nävar så att pengarna skrövlas ihop. Vad är det för mening att fortsätta om den enda meningen med livet man har försvinner? Han känner att han måste dricka något, vadsomhelst, bara han slipper smärtan han känner djupt nere i hjärtat. Bara han slipper det.

Laila står gömd bakom väggen. Hon ser på sin mamma som sitter ensam i köket. Hon vill gå fram och trösta, klappa henne på ryggen, men hon tänker att det är nog bäst om hon får vara ensam. Det är ju ändå det hon brukar vela vara. Laila tycker verkligen synd om sin mamma. Ändå sedan dem ringde och sa att pojken hade dött på sjukhuset har hon nästan inte sagt någonting alls. Hon har inte heller svarat när det ringt och inte lagat mat. Därför har mormor fått komma över och hjälpa till. När Laila undrar hur mamma egentligen mår, så har mormor förklarat att skulden hon tagit på sig för Tonys död och nu även det här får henne att känna sig mycket ledsen. Nästan lika ledsen som Laila kände sig när hennes mamma slutade krama henne.
Laila biter sig i läppen då hennes mamma lägger huvudet mot bordet och gråter, sedan går hon sakta därifrån.

Gospelkörens sorgliga toner ekar fortfarande när bilarna kör upp mot kyrkogården. Nina kliver ut ur bilen tillsammans med hennes föräldrar. Hon tittar upp mot den gråtonade himlen och ser hur de första snöflingorna sakta faller ner. Hon ser på när de tar ut den vita kistan från likbilen och hur de sakta bär den mot platsen där Jacob ska få vila.
Det är så många människor, så många hon aldrig träffat. Det kniper till inne i bröstkorgen, hon vet inte om hon klarar mer.
Sakta låter dem kistan åka ner i graven. Ninas mamma brister i gråt och lutar sig mot hennes pappas axel, själv håller Nina så hårt i rosen att en tagg punkterat hennes finger. Hon känner en varm droppe av hennes blod sakta rinna utför hennes hand och ner bland de vita snöflingorna. Då känner hon en hand som tar tag i hennes. Hon tittar upp och ser ett välbekant ansikte. Då brister det för henne också och genast söker hon tröst mot hans axel. Nästan överraskad omfamnar Mats henne direkt och tröstande stryker henne på ryggen.

Skyldig som hon känner sig för pojkens död tittar hon ner i graven. Hon vill låta tårarna falla, men vägrar ge sig vika för den sortens smärta. Hon lägger sin ros vid kanten av graven och ser på då hennes dotter gör detsamma. Och det är då som hon upptäcker vad hon egentligen håller på med. Hon tittar ner i graven och sedan på sin dotter som står bredvid henne. Hela tiden har hon gått runt och trott att hon nekat sorg och smärta, när hon egentligen nekat sin dotter. Det har slutligen fallit henne in att vilken dag som helst kan vara den sista med dottern som hon älskar så mycket, men har sårat kanske mer. De tårfyllda ögonen klarar inte mer och låter två tunga tårar falla mot marken. Marianne lägger ena handen mot munnen och ställer sig på knä bredvid Laila. Laila tittar förvånat på hennes mamma som med tåriga ögon till slut kramar om sin dotter.
- Jag är så ledsen. Åh Gud, förlåt mig. Laila kan inte heller hålla tårarna tillbaka, äntligen känns det som att hennes mamma ser henne och det betyder allt.

Han ser sig omkring, så mycket sorg, så många tårar. Han väntar tills de flesta har gått, då närmar han sig graven där många rosor nu ligger. Hans läpp darrar.
- Jag kommer verkligen sakna våra pratstunder tillsammans. Du var min enda vän, den enda som trodde på mig.
Han suckade.
- För någon dag sedan var jag redo att ge upp, men orden vi har utbytt, du och jag, har verkligen betytt något för mig.
En tår rann nedför hans kind.
- Jag må vara gammal och inte ha så många år kvar att leva, men hädanefter ska jag ta vara på varenda dag som kommer att passera.

David andades in den friska morgonluften som blåste in under hjälmen han bar. Vägen han körde på var tom på bilar och människor. Det fanns inga tecken på liv eller rörelse den närmaste kilometern, förutom fåglarna som fritt flög omkring och sjöng sin muntra morgonsång. Dessvärre kunde han inte njuta av fåglarnas vackra stämmor, utan istället förstörde han det då han körde förbi i 70 km/h på sin moped med dess vassa skrällande ljud som ekade mellan husväggarna på hans högra sida. Minnen från kvällens fest upprepade sig i oönskade, grumliga bilder och ändå kom han inte riktigt fram till vad som hade hänt. Hur det hade kommit sig att han vaknat upp på ett hårt, kallt golv i någons toalett med en enorm huvudvärk. Han rynkade på pannan då han tänkte på det.
David kände sig som en idiot, en idiot som försöker vara någon han inte är, en som lever upp till andras förväntningar. Utan att han tänkte på det så knep han ihop händerna så hårt på styret så att hans händer blev vita och röda. Hur mycket han än ville så kunde han inte låta bli att tänka på vad hans föräldrar skulle tycka och tänka om honom, vad de skulle säga. Han försökte att inte tänka så mycket på det utan slappnade av lite med en djup suck. Sucken gjorde så att en imma la sig på hjälmens skärm, men han brydde sig inte om det. Så länge han kunde se vägen någorlunda bra så var det lugnt, imman skulle ändå vara borta om ett litet tag. Sakta började imman försvinna och vägen blev klarare och klarare, men det gjorde dessvärre inte så att David hann se bilen som just svängde ut framför honom. Det var som att någon hade skjutit ren eld in i bröstkorgen på honom, ändå fryste hans kropp till is och det blev omöjligt för honom att flytta handen till bromsen. Innan han ens hunnit blinka hör han ljudet av plåt, däck och plast som smäller samman. Och just som man tycker att tiden går alldeles för fort är det som att den saktar ner. Den saktar ner för att ge tid åt en att tänka, tänka på vad man har gjort i livet. Det var precis så det kändes för David när han flög av från mopeden. Allt kändes så overkligt, som en mardröm man inte kan vakna upp ur. Bilens tutande och ljudet från krocken upprepade sig om och om igen, som om hjärnan vägrade acceptera att gå vidare. Hur mycket man än vill så stannar inte tiden för en, den kan bara få en att tro att den går saktare eller fortare. Men när tiden har fått dra sin djupa suck går allt återigen så fort. David känner hur smärtan sprider sig från nacken och ut i kroppen, men det tog inte länge innan allt blev svart.

Erik lyfte sakta upp sitt huvud från ratten och det tutande oljudet slutade. Han tog sig försiktigt på pannan och kände något vått och kletigt, men tog snabbt bort handen då det sved till. Han tittade i backspegeln oc såg hur folk kom springandes. Någon öppnade hans bildörr och han hörde hur någon pratade med honom. Allt han hörde var ett mummel och skrik i bakgrunden, han tittade framåt och såg hur en moped låg krossad på marken och att människor hade samlats i en ring på asfalten. Han befarade det värsta och klev snabbt ut ur bilen, lite väl snabbt, och vinglade till. En äldre man tog emot honom och la Eriks arm över hans axel.
- Hur mår du? frågade mannen.
Erik svarade inte, istället försökte han se vad som hade hänt med den andra personen. Hans blick bytte objekt när han hörde tutande ljud. Fastän jorden snurrade och ljuden var nästan ohörbara, så förstod han att ambulans var på väg. Ambulansen stannade och människorna aktade på sig så att de fick göra sitt jobb. Det var först när de fått upp personen på båren som Erik kunde se vem det var. Det var ingen han kände igen, men det skar till i hjärtat då han fick se en så ung pojke med blodigt ansikte, och fruktansvärda skrapsår på armar och ben. Ögonen tårades, men han släppte inte blicken från pojken. Kanske om han höll kvar blicken tillräckligt länge vaknar pojken upp, kanske. Dörrarna till ambulansen stängdes och Erik kände hur mannen släppte taget om honom och hur någon annan tog tag i honom.
- Följ med mig, sa en lugn manlig röst.
Mannen ledde Erik fram till en ambulans och även han fördes iväg. Inne i ambulansen satte han sig på en bår och stirrade rakt fram. Någon vaddade honom på pannan, det sved lite men han sa inget. Han var så chockad, han kunde inte förstå vad som hade hänt. Det var inte fullständigt klart. Bilden på den blodiga pojken satt fast i huvudet på honom, var det hans fel? Levde han?

Telefonen ringde och Helena sprang så snabbt som möjligt till den för att svara. Hon hade inte kunnat somna på hela natten på grund av oron över att något hade hänt David. Aldrig i hela hans 15 år hade han varit borta så länge utan att ringa, och att han skulle på fest gjorde inte saken bättre. Helena visste inte hur hon skulle svara så det blev något mellan ett oroligt men strängt hallå. Besviken över att inte få höra Davids röst suckade hon, men för det försvann inte oron. Den växte bara starkare då hon hörde att det var från sjukhuset de ringde. Davids pappa, Peter, kom in i rummet och Helena vände sig om. Genast kunde han se att något var fel. Hon la på luren och försökte samtidigt hålla tillbaka tårarna som hon skulle prata.
- Det är David...han ligger på sjukhuset.
Helena såg oron i Peters ögon, men bröt fort ögonkontakten. Att se hennes man orolig skulle bara göra henne ännu mer oroligare och det skulle hon inte klara av.
Så snart som dem lugnat ner sig skyndade de sig till sjukhuset. När de var framme fick dem veta varför David förts till sjukhuset och att han var i behov av omdelebar operation. De fick vänta någon timme innan en läkare kom för att informera dem. Helena och Peter reste sig upp från stolarna och tittade på honom med förväntansfulla blickar. Läkaren skackade på huvudet och beklagade. Helenas ben orkade inte bära henne, hon föll ner mot golvet och lät tårarna falla. Peter satte sig på knäna bredvid och omfamnade henne. När han försökte säga något darrade hans röst så mycket så han lät bli. Vad skulle han säga? Han hade förlorat sitt enda barn. Peter tittade upp med rödsprängda ögon och såg en man med förband på pannan stå vid en öppen dörr. Mannen tittade medlidande på dem, torkade snabbt bort några tårar innan han mimade ordet "förlåt" och vände sig om och gick iväg. Peter blundade och ännu mer tårar rann nedför hans kind.

Sakta lät han blicken vandra över det körsbärsfärgade skrivbordet. Namnbrickan utmärkte tydligt sin plats längst fram i mitten av skrivbordet, och med guldtryckta bokstäver talade den även om vem som ägde just detta rum. Den svarta telefonen var tyst och den guldfärgade skrivbordslampan var släckt. Det enda ljus han hade var dagsljuset som sken in genom de stora panoramafönstren bakom skrivbordet. Bredvid lampan stod en elegant fjäderpenna som stack upp ur en svart liten burk med bläck. Kring burken låg två bläckfläckar som ingen brytt sig om att torka bort.

Det enda han var intresserad av, av det som låg på skrivbordet, var dokumentsamlaren. Det var just där hans sökande skulle börja. Han tog ett djupt andetag samtidigt som han sträckte fram sin hand. Med försiktighet bläddrade han igenom papperna som låg kategoriserade i det tvåhyllade stället. Han märkte snart att papperna var rapporter av olika ämnen. Färdiga rapporter var i en hylla och rapporter att göra i den andra. Att fortsätta sökandet här skulle vara meningslöst så han bestämde sig snabbt för att fortsätta letandet i skrivbordets lådor. Fastän frestelsen att kolla hur det gått för honom på provet var stor, lät han bli. Han fick inte på något sätt låta sig avslöjas.

Varsamt drog han ut den första lådan av tre. Där låg en öppnad ask med dem finaste cigarrerna och han kände hur den instängda tobaksdoften löpte ut mot friheten. Där låg även en påse med praliner, två slangbellor, en påse med glaskulor och mer papper som ej var intressant för honom. Han fick helt enkelt fortsätta med den andra lådan, men i den låg det bara oskrivna papper, tomma kuvert och ofyllda formulär.

Nu var det bara tredje lådan kvar och det var där han hoppades på att slutligen finna det han sökte. Däri fann han filer och dokument staplade över varandra. De flesta var mappar som innehöll de barn som ansågs vara de mest stökigaste. Han bläddrade igenom högen och fann sitt eget namn, så han memorerade vart mappen legat och tog ut den ur lådan. Det enda han hittade var papper om hans bakgrund och en del analyser på hans beteende. Besviken och tagen lade han tillbaka papperna och mappen till dess rätta plats. Det var då som han råkade, på ett eller annat sätt, tynga ner lådans botten så att den vek sig. Förskräckt för att ha råkat röra om i lådan försökte han räta till botten, men det var då han upptäckte att det låg något där. Det var ett hemligt fack. Försiktigt lyfte han på bottenskivans kant och såg med häpnad att det låg en pistol där. Betagen sträckte han långsamt ut handen och grep tag runt hölstret. Efter att ha undersökt det magnifika vapen sökte sig hans blick tillbaka till lådan. Det fanns något mer där inuti. Brev. Alla skrivna med en kvinnlig handstil.

Just när han skulle ta tag i ett brev hörde han röster utanför rummet. Bestört kom han plötsligt ihåg varför han var här och vem dessa saker tillhörde. Så snabbt och tyst som möjligt lade han tillbaka pistolen och försökte så gott han kunde lägga tillbaka botten utan att röra om i papperna som låg ovanpå. Försiktigt stängde han lådan och reste sig upp från golvet. Han öppnade balkongdörren som stod i mitten av de stora fönstren och gjorde snabbt sin flyktväg nedför rankorna.

Han hade inte funnit det han sökt, men han hade inte heller lämnat rummet tomhänt.